Vad ska jag göra?

Allt det här med mormor har givetvis lett till att man tänker mycket mer på många olika saker. I mitt fall har det lett till att jag konstant har en mer eller mindre dödsångest och jag avskyr det.
Jag tillåter inte mig själv att tänka på det, när jag gör det står jag nästan inte ut, men trots det så finns ångesten hela tiden där. Den är dämpad och undanträngd men den finns där och hejdar mig från att vara helt glad.

Jag vill inte dö. Här finns för mycket att se och göra. Visst, jag vet att jag bara är nitton och att jag förhoppningsvis kommer att leva ett tag till men det hjälper inte. Jag kommer att dö någon gång och det skrämmer mig.
Många tycker säkert att det är barnsligt. Att det är den sortens rädsla som barn känner inför döden och kanske är det så men det bryr jag mig inte ett skit om. Jag är nitton år och har livet framför mig men det har också min mormor varit och så plötsligt är hon här. Det går för snabbt och jag önskar att jag kunde hejda det. Inte bara mitt eget liv men också andra människors, människor jag tycker om. Ibland hoppas jag att jag vore lite religiös, att jag trodde på ett liv efter döden. Visst jag har konfirmerat mig och är med i kyrkan men inte fan tror jag på det. Vem var Jesus? Troligen en man som visste vilken effekt vissa örter ger och kanske visste han också lite om människokroppen i övrigt. Men kunde han dela på vatten eller rent ut av gå på det? Knappast.
Big Bang eller teorin om att Gud skapade jorden? Jag väljer Big Bang. Ett liv efter döden eller att man dör och that´s it? Jag tror på döden men jag väljer den inte. Det är just det som är grejen. Det snöar nu och det älskar jag. Jag såg ett stjärnfall igår, det första jag någonsin sett och det var vackert. Såna saker borde få mig att uppskatta livet vilket det gör men det ökar också min ångest.

Den enda som vet det här är Anna och vem som nu läser min blogg men jag har inte berättat det för mor. Jag kan få tre reaktioner och jag tycker bara om en av dem. Antingen så bryr hon sig och kanske till och med har en lösning eller också så suckar hon och säger sarkastiskt att alla har det så jobbigt utom hon. Den tredje reaktionen är att hon börjar oroa sig utöver allt annat och det är det som får mig att avstå.
Jag kan ju inte heller berätta varför jag inte säger ja direkt när hon frågar mig om jag vill följa med till mormor. Visst vill jag träffa mormor, jag har ju kanske inte så många chanser kvar, men efter varje gång jag har varit där så ökar min ångest.
Men jag undrar vad mor tänker. Om hon tror att jag inte vill, att jag tycker att det är för tråkigt eller om jag helt enkelt inte bryr mig om mormor?

Jag tycker om livet för mycket. Så mycket att jag inte vill dö vilket leder till att jag inte riktigt kan leva mitt liv och fullständigt njuta av det. Ironiskt?