Havet i en alldeles för liten skål

Det var ju då självaste fan. Ser jag ut som någon som man kan gå fram till och lasta alla sina bekymmer på? Men det är klart, dumpa det på mig bara. Jag kanske skulle försöka ge mig på att lösa finanskrisen när jag väl är igång också...
Det är klart att jag försöker lyssna och hjälpa till så gott jag kan. Att vara deprimerad eller att bara vara allmänt trött kan vara det jävligaste som finns. Jag känner till den känslan och vill inte att någon i min omgivning ska känna så.

Nu kanske många tänker "Och hon funderar på att bli psykolog..?!?". Den stora skillnaden där är väl att lära sig att inte ta det personligt. Jag hade nog inte velat ha samtal med människor som jag känner. Hur ska man då undvika att bli personligt involverad? som nu?
Många tunga saker kommer snart att bli för mycket, även om det inte är mina sjukdomar eller terapisamtal det handlar om...